happines, it may be?
Jag satt under den stora trädkronan och kände dom blöta löven träffa mitt huvud och glida ner för mina axlar. Jag var lycklig. Jag blundade och tänkte på friheten. Luktsinnet fångade upp något ur luften. Något speciellt som inte kunde tydas. Under ögonlocken såg jag tusentals små plantor torna upp sig. Små gröna plantor som sakta reste sig upp och vecklade ut dom skrynklade bladen precis som en balettdansös som dansar bland speglarna. Precis så, så kändes det nu. Ett nytt kapitel, äntligen kan jag vända på det sårade bladet och blicka på det nya orörda uppslaget, som ska fyllas med text, i en ny handstil. En ny början. Kan man födas om på nytt? Om så vore, är jag den enda. I andras ögon kan du alltid, men bland dina egna tankar hittar du det som bryter ned dig. Du är den enda som aldrig kan glömma. Det finns bara en sanning. Förneka vore en lögn. Jag valde den vägen, men glömma är sidfil där jag glömde vika av. Eller kanske inte kunde. Vad vet jag. Jag vet i alla fall att jag sitter här nu. Under mitt egna träd. Med morgon dimman som i seg takt sveper över gräset och lämnar efter sig små droppar av rent vatten. Kalla det vad du vill, jag kallar det lycka.
Kommentarer
Trackback
