kära pappa<3
okej för det första, du har aldrig, ALDRIG någonsin funnits för mig. för det andra, du har INTE ENS FÖRSÖKT :'(
det sårar in i själen, hjärtat! du vet, jag skulle faktiskt ha behövt dig i mitt liv, under hela min uppväxt. alltså förstår inte du att det hela tiden har varit någonting som har saknats? hela tiden varit något som inte varit som det borde?
jag förstår inte hur du kunde. jag var din dotter! ditt FÖRSTA barn! och du svek mig. du lät mig försvinna ur ditt liv, utan minsta tanke på hur jag skulle må i framtiden! du kanske inte trodde att jag skulle minnas dig? men då trodde du jävligt fel kan jag säga dig. trots att jag bara var ett litet barn på 4 år, så hade vi ju faktiskt våra stunder som faktiskt fastnar i hjärnan, på till och med ett barn! jag älskar dig pappa, det gör jag verkligen. för sin kärlek till sina föräldrar försvinner aldrig. det borde du förstå!
men kärlek och förlåtelse är absolut inte samma sak.
ditt svek kommer jag aldrig glömma, du var eller rättare sagt är min pappa för skjutton!
men mamma har klarat av att uppfostra mig riktigt bra, på hennes egen hand. eftersom att du struntade fullständigt i oss.
jag är glad över att min älskade lillebror inte har några minnen, att han slipper dessa tankar som jag ständigt går runt i med. jag är riktigt glad för hans skull. han förtjänar att vara lycklig och leva sitt liv, utan att fundera på allt du gjort.
pappa jag älskar dig, det vet du nog innerst inne. och jo jag vet, du var inte gammal när jag kom, men du kunde i allafall ha försökt? du skapade mig, DU gav mig mitt liv, för det är jag förevigt tacksam.
jag älskar att leva, få uppleva allt bra. men jag är bara ledsen över att inte ha min pappa vid min sida, som finns där, står upp för mig, lär mig hur allt ska vara och inte vara. det är något jag ALDRIG kommer få uppleva. tack vare dig.
alla minnen (suddiga dock) jag har från tiden vi var en familj, och jag var pappas lilla flicka. allt känns så overkligt? att jag skulle ha haft en pappa, en förebild att se upp till? det stämmer inte överens med det liv jag lever.
men pappa förlåt, om det var mitt fel att du lät oss gå? du var kanske inte redo för mig? jag är ledsen om jag fick dig må dåligt eller på något sätt förhindra dig från att leva ditt liv. jag är ledsen pappa.
men du ska veta i allafall, att om du någon gång tänker på mig, se upp på alla stjärnor, som glittrar på mörkrets hav. se upp på månen som lyser upp den svarta backen. då vet du, att det är samma måne och stjärnor du ser, som jag ser. och vi ser dem båda två, fast från olika platser bara. jag älskar dig pappa.
vi ska, ska ses en vacker dag igen. det sätter jag mitt liv på. jag ska lära känna min pappa, få höra din sida av allt. jag ska få krama om min riktigt pappa!!
det sårar in i själen, hjärtat! du vet, jag skulle faktiskt ha behövt dig i mitt liv, under hela min uppväxt. alltså förstår inte du att det hela tiden har varit någonting som har saknats? hela tiden varit något som inte varit som det borde?
jag förstår inte hur du kunde. jag var din dotter! ditt FÖRSTA barn! och du svek mig. du lät mig försvinna ur ditt liv, utan minsta tanke på hur jag skulle må i framtiden! du kanske inte trodde att jag skulle minnas dig? men då trodde du jävligt fel kan jag säga dig. trots att jag bara var ett litet barn på 4 år, så hade vi ju faktiskt våra stunder som faktiskt fastnar i hjärnan, på till och med ett barn! jag älskar dig pappa, det gör jag verkligen. för sin kärlek till sina föräldrar försvinner aldrig. det borde du förstå!
men kärlek och förlåtelse är absolut inte samma sak.
ditt svek kommer jag aldrig glömma, du var eller rättare sagt är min pappa för skjutton!
men mamma har klarat av att uppfostra mig riktigt bra, på hennes egen hand. eftersom att du struntade fullständigt i oss.
jag är glad över att min älskade lillebror inte har några minnen, att han slipper dessa tankar som jag ständigt går runt i med. jag är riktigt glad för hans skull. han förtjänar att vara lycklig och leva sitt liv, utan att fundera på allt du gjort.
pappa jag älskar dig, det vet du nog innerst inne. och jo jag vet, du var inte gammal när jag kom, men du kunde i allafall ha försökt? du skapade mig, DU gav mig mitt liv, för det är jag förevigt tacksam.
jag älskar att leva, få uppleva allt bra. men jag är bara ledsen över att inte ha min pappa vid min sida, som finns där, står upp för mig, lär mig hur allt ska vara och inte vara. det är något jag ALDRIG kommer få uppleva. tack vare dig.
alla minnen (suddiga dock) jag har från tiden vi var en familj, och jag var pappas lilla flicka. allt känns så overkligt? att jag skulle ha haft en pappa, en förebild att se upp till? det stämmer inte överens med det liv jag lever.
men pappa förlåt, om det var mitt fel att du lät oss gå? du var kanske inte redo för mig? jag är ledsen om jag fick dig må dåligt eller på något sätt förhindra dig från att leva ditt liv. jag är ledsen pappa.
men du ska veta i allafall, att om du någon gång tänker på mig, se upp på alla stjärnor, som glittrar på mörkrets hav. se upp på månen som lyser upp den svarta backen. då vet du, att det är samma måne och stjärnor du ser, som jag ser. och vi ser dem båda två, fast från olika platser bara. jag älskar dig pappa.
vi ska, ska ses en vacker dag igen. det sätter jag mitt liv på. jag ska lära känna min pappa, få höra din sida av allt. jag ska få krama om min riktigt pappa!!
Kommentarer
Trackback
