That's Why I'm Starting With me..
nu snurrar det i kolan kan jag ju meddela..
pa, du kommer alltid vara "han" med stort "H" för mig, du kommer alltid vara personen i mitt liv som på något sätt bringar lugn. trots allt du låtit mig leva med i alla dessa år. jag vill verkligen få träffa dig, ge dig en chans. jag är femton år gammal, tillräckligt gammal att bestämma om jag vill träffa mannen som skapade mig va? eller är jag det?
kanske så är jag inte så pass vuxen att förstå mitt eget bästa, kanske bara är som jag tror?
vågar man följa sitt hjärta i alla lägen? jag hör er, tro mig, jag vet exakt vad ni andra tycker. ingen tycker och känner som jag, Ingen.. men det förvånar mig ju inte heller, inte heller någon av er har gått igenom detta på mitt sätt, dem här elva åren av mitt liv. jag kan inte fatta det, elva år utan att veta av dig, inte ens ett grattis på födelsedagen. Ingenting.
men nu passar det bra? jag har så ont i huvudet, så mycket känslor, allihopa blandade på samma gång.
jag känner mig så arg på dig, men samtidigt glad och lycklig över att veta att du faktiskt finns. men jag blir även så ledsen, jag kan inte släppa tanken på ifall det var något jag gjorde som barn, eller kanske något jag inte gjorde? vad vet jag, jag var bara 4år gammal då. av att jag känner den här lyckan och glädjen samt hatet och ledsamheten gör mig helt vimsig och spyfärdig, jag vill bara ligga ner. tankarna far runt i mitt huvud och har ingen stanns att ta vägen.jag orkar faktiskt inte mer, vad jag än väljer att göra så kommer det fucka upp hela mitt liv! det liv jag nyss börjat om,hur kommer det bli efteråt ifall jag träffar dig? eller om jag inte gör det då? hur blir det då, kommer jag ångra det i hela mitt liv då? jag kanske inte får en ny chans att få tag på honom?! det här är bara så värdelöst, och jag vill verkligen inte ha det på näthinnan. jag önskar jag vore liten och mamma bara kunde säga till mig vad jag skulle göra, men så liten är jag inte längre. nu är jag för stor och vill använda min egen hjärna-.- rädda mig...
alltså vad vill jag då egentligen? vill jageller vill jag inte? hur vill jag att mitt liv ska bli efteråt? tänk på konsekvenserna!
:'(
pa, du kommer alltid vara "han" med stort "H" för mig, du kommer alltid vara personen i mitt liv som på något sätt bringar lugn. trots allt du låtit mig leva med i alla dessa år. jag vill verkligen få träffa dig, ge dig en chans. jag är femton år gammal, tillräckligt gammal att bestämma om jag vill träffa mannen som skapade mig va? eller är jag det?
kanske så är jag inte så pass vuxen att förstå mitt eget bästa, kanske bara är som jag tror?
vågar man följa sitt hjärta i alla lägen? jag hör er, tro mig, jag vet exakt vad ni andra tycker. ingen tycker och känner som jag, Ingen.. men det förvånar mig ju inte heller, inte heller någon av er har gått igenom detta på mitt sätt, dem här elva åren av mitt liv. jag kan inte fatta det, elva år utan att veta av dig, inte ens ett grattis på födelsedagen. Ingenting.
men nu passar det bra? jag har så ont i huvudet, så mycket känslor, allihopa blandade på samma gång.
jag känner mig så arg på dig, men samtidigt glad och lycklig över att veta att du faktiskt finns. men jag blir även så ledsen, jag kan inte släppa tanken på ifall det var något jag gjorde som barn, eller kanske något jag inte gjorde? vad vet jag, jag var bara 4år gammal då. av att jag känner den här lyckan och glädjen samt hatet och ledsamheten gör mig helt vimsig och spyfärdig, jag vill bara ligga ner. tankarna far runt i mitt huvud och har ingen stanns att ta vägen.jag orkar faktiskt inte mer, vad jag än väljer att göra så kommer det fucka upp hela mitt liv! det liv jag nyss börjat om,hur kommer det bli efteråt ifall jag träffar dig? eller om jag inte gör det då? hur blir det då, kommer jag ångra det i hela mitt liv då? jag kanske inte får en ny chans att få tag på honom?! det här är bara så värdelöst, och jag vill verkligen inte ha det på näthinnan. jag önskar jag vore liten och mamma bara kunde säga till mig vad jag skulle göra, men så liten är jag inte längre. nu är jag för stor och vill använda min egen hjärna-.- rädda mig...
alltså vad vill jag då egentligen? vill jageller vill jag inte? hur vill jag att mitt liv ska bli efteråt? tänk på konsekvenserna!
:'(
Kommentarer
Trackback
